Du är värdefull för någon

Jag såg henne förra året mitt i smällkalla vintern utanför sjukhuset. Hon satt där med sin smutsiga filt och med fåror i ansiktet och med tomma ögon. Hon hade inga vantar. Jag tog hennes händer och försökte säga några värmande ord. Hennes händer var så kalla. Hon förstod inte svenska. Hon pekade på skylten om barnen och familjen hemma i fädernelandet. Jag tog av mig mina vantar och gav henne dem. Jag har fem par på hyllan. Igår såg jag henne igen. Med mina gamla vantar. Efter ett år. Oavsett anledningen att hon sitter där så är hon någons mamma eller syster eller kanske farmor eller dotter. Svårt att veta åldern. Jag undrar vad det gör med en människa att få sitta i ett gathörn långt bort från dem man älskar i år efter år. Jag undrar så hennes historia. Vem är hon? Var kommer hon i från? Vilka var hennes drömmar när hon var ung innan fattigdomen tog framtiden ifrån henne. Tänk om hon kunde få berätta sin historia. Tänk om hon kunde få bli lyssnad på bara en minut. Tänk om hon kunde få en varm säng att sova i eller få krypa upp i soffan hos sina kära och se en dålig film. Tänk om hon kunde få vakna en morgon och veta att hon är behövd och att någon förväntar sig något av henne. Jag går in och köper en kopp kaffe och en ostsmörgås till henne. Jag slänger en slant i muggen och ger henne en kram. Jag skyndar vidare i mitt liv fyllt av värme och kärlek och tillhöranderätt. Jag tänker att det är inte hon som är förloraren. Det är vi som går miste om en historia. Det är vi som aldrig får veta hur hennes liv kunde blivit om hon bara haft en chans. Vi som slänger en slant och ger är inga änglar. Vi är olyckssystrar i en värld där alla inte får plats. En värld som är så himla, himla orättvis.