Att vara en närvarande förälder

I veckan är det två föräldramöten. Båda två känns som en evig repetition. Tänk så roligt man tyckte att föräldramöten var för första barnet! Efter fem ungar så har jag hört allt de har att säga en miljon gånger. Ändå skaver det och känns som om man måste gå. Man ska vara närvarande för sitt barn. Man ska delta. Man ska vara intresserad och aktiv. Annars är man en liten lort. Men tänk om jag är en sådan förälder som är oerhört aktiv med att hälsa på barnen i skolan? Kanske tycker jag att en vanlig skoldag är intressantare än all jäkla info som kommer i två timmars uppläsning som senare dyker upp både i en app och på papper. Jag älskar mina barns lärare. Det gör jag verkligen. De gör ett hästjobb. Det talar jag om för dem ofta. Mina ungar har fått all det stöd i skolan som man kan kräva. Det är stora klasser. Det är trötta pedagoger. Ändå jobbar de med en flit och en kärlek som är så avundsvärd. Jag berömmer dem ofta. Jag låter dem veta att vi är oerhört nöjda med barnens skolgång. Jag är en sådan människa som inte har problem med att säga bra saker till andra när det ska sägas. Sviker jag dem om jag inte går på ett föräldramöte eller sviker jag mina barn eller både och kanske? Det är hopplöst för vår familj med föräldramöten. Loffe är trött som en björn på kvällen. Han kliver upp mellan 03.00 till 04.00 varje vardag och jobbar. Jag har min absolut jobbigaste period på kvällen med värk och känselbortfall i ena sidan och hjärntrötthet. Det är inga problem i vanliga fall. Vi lägger oss tidigt och lever vårt liv med vila mellan varven. Jag har naturligtvis pratat med lärarna om vår problematik men ändå känner man...Vi borde gå. Vi borde vara där...